I climb through the window and down the street

SNÖÖÖÖ!!!
<3

Wet in the water, weeping in the sun

På torsdag natt skall omskrivet och uppdaterat manus skickas igen. Det är bra, nu kan jag fokusera all min ångest till ett och samma datum. Inte bra att vara ofokuserad. Jag oroar mig som vanligt över att mitt skrivande ska avslöja att jag är någon form av lengräddad medborgare, ja, mer än vad jag redan avslöjat själv menar jag då. Av samma anledning som jag aldrig spelar TP eller kommer göra högskoleprovet: jag är rädd att det skall komma fram att jag är helt efterbliven. Att jag har iq som en röksvamp. Peta på mig och jag gör ett brunt moln, jag är inte ens smart nog att ligga så jag fortplantar mig genom moln. På samma sätt tror jag (läs: är övertygad) att mitt manus kommer avslöja mig för Anders, den intellektuelle man som skall lägga vantarna på mina ord (till och med hans mustasch och skägg är intellektuella för bövelen! Hur ska det gå!?), som någon byfåne som sitter och gör armhålepruttar hela dagarna på komvux.

Jag skäms redan men det är så det skall vara har jag fått berättat för mig. Det verkar vara den skrivandes hatt att bära. Och jag gillar ju hatt. På med den på torsdag och se vad för bra som kan komma ur detta. Antagligen säger Anders upp bekantskapen med mig, som sammanfattande kommentar till mitt manus ringer han till mig och håller ner telefonen i toan och spolar, det är ju trots allt 2009.

Men vem är jag att inte vara en nitisk optimist!?

Though were stuck here on the ground

Lilla Elliott blev sjuk. Och ibland finns inget bot och ibland måste även små, små kolafärgade kattungar dö.


Uppenbarligen. Och 2009 fortsätter rasera allt fint.

And my eyeballs roll this terrible terrain

Angående hela SD-debatten så har jag lite svårt för hela den "stäng ute SD från riksdagen" och "vi i blaha-partiet kommer aldrig att samarbeta med SD" och så vidare. Jag tycker det är odemokratiskt.

Hela dealen med att ha en demokrati är ju att folk ska få rösta på vilket parti de vill och att om ett parti kommer in i riksdagen får de andra partierna finna sig i detta och samarbeta. Folk har med andra ord rätt att vara dumma i huvudet i en demokrati. Annars måste någon ( = staten/något annat lite större land/Anna Anka/regerande parti/EU/kungen/Idol-juryn) in och börja sålla och berätta för folk vad de får rösta på. Om folket inte röstar rätt så vägras det framröstade partiet inträde i riksdagen samt vägras de politiska positioner det har fått rätt till via röster. För att fel partier inte ska får makt måste röster räknas godtyckligt eller fifflas med på något annat sätt för att rätt partier skall styra. Och då står vi där i bananrepubliken Sverige där du lika gärna kan köpa en glass istället för att rösta för det är redan bestämt att rätt partier ska vinna. Då kan du lika gärna köra upp både glass och röstkort och demokrati i röven.

Missförstå mig inte nu, jag avskyr SD och deras unkna värderingar lika mycket som jag avskyr KD och deras. Om jag ska vara ärlig ser jag ingen större skillnad på de båda förutom att en får komma in i riksdagen för att de gillar gud och en får inte för att..öh, ja, jag vet faktiskt inte. Båda ogillar ju homosexuella och såna där overkliga kulturmänniskor men gillar på det hela "hur det var förr" och att ha en sugig kvinnosyn.

Men det är ju inte bara deras fel att de är dumma i huvudet, det finns det ju massor av folk som är och man kan ju tyvärr inte bara asfaltera över dessa individer, hur gärna man än vill. Låt dem ställa upp i valet, låt dem göra sitt, folk är ju ändå så pass vettiga att de inte kommer rösta på dem. För om de kom in i riksdagen, vad skulle vi då ha för befolkning? Jepp! Det är ju där problemet ligger. Inte hos den där hopen med intoleranta smågrisar - vilka, om inte folk ger dem makt, kan böka runt bäst de vill i samhällets lerhög utan att kunna göra någon skada.

Det som är bra med en demokrati är att man märker när folk börja bli rädda, inskränkta och tveksamma. Saker och ting gror i husen, folk peppar varandra till hat, intolerans och "vi"-och-"dom"-tänkande. Det är ju människorna som röstar på SD som skall tas itu med. Det vill säga uppenbarligen en pinsamt stor del av samhället. Fram med trollen i dagsljuset, upp med debatter, låt dem förklara varför de känner att de vill rösta på SD och ja, alla andra skrämselpartier, och vad de tror det kommer resultera i. Det är ju hos folket, inte i valfriheten av dåliga val, som problemet ligger. I så fall kan Sverige lika gärna dra en USA och bara ha två partier man kan rösta på: ett dåligt och ett dåligt. För om så stor del av befolkningen tycker som SD måste det ju redas ut varför. Inte bara blundas för, förneka dem politisk inflytande och sen lalla vidare som om inget har hänt. Varför är de rädda för kultur? Varför är de rädda för jämställdhet? Varför är de rädda för muslimer? Lär de in rädslan i sina barn? Och framför allt: vad kan man göra åt saken? Det gäller att slå skrämselpartier på hemmaplan med deras eget vapen - språk. Prata ner dem, de har inget att komma med, de är troligtvis inte ens vana att ta en lugn och metodisk debatt. För alla motståndare är väl inte rädda för dem? Att tiga ihjäl är så fegt, och säger tigaren dessutom själv att det är en "naiv och patetisk protestkampanj utan värde" så kan ju SD bara sitta med tummarna i armhålorna och njuta av vinsten.

Om SD utesluts från riksdagen kommer de bara frodas, de kommer få empati för att de overkliga kulturmänniskorna som uppenbarligen styr samhället och förtrycker verklighetens folk, stöter bort alla normala människor som vill utmana dem. Folk kan då få erbjudandet av SD att välja att stå upp för den förtryckta, hårt arbetande medelsvensson som bara vill ta en folköl på fredagskvällen framför TV'n eller bli en del av overklighetens storstadsfolk som bara vill bajsa ut akrylfärg i en vattenfylld hatt och kalla det konst och låta skattebetalarna betala för det. Det är inte så svårt att klura ut vilken som kommer bli populärast... Alla andras uteslutande av dem spelar dem i händerna. Men släpper man fram SD så kan de få skriva sina korkade krönikor och avslöja alla ogenomtänkta resonemang och ofärdiga lösningar på alla spökproblem de skrämt upp folk med. SD har redan fått avhoppare från det egna partiet på grund av Åkessons uttalanden. Det kanske aldrig hänt om de Åkesson aldrig fått publicera sin krönika och därmed startat en debatt. Trist bara att SD-motståndarna inte kommer med vettiga argument om varför SD inte är ett bra parti (vilket ändå inte är någon svår sak) utan istället bara basunerar ut hot och annat oviktigt i panik: "NEEEJ, BORT MED DEM! DE SKA INTE FÅ FÖRA SIN TALAN! DE ÄR DÅLIGA! DE SKA INTE FÅ KOMMA IN I RIKSDAGEN! RÖSTA INTE PÅ DEM ERA JÄVLA SVENNEBANANIDIOTER!! VI VÄGRAR SAMARBETA OM NI GÖR SÅ! ".

Konstruktivt!
Demokratiskt!

Det kanske är enklast så, men sen när ska politik vara enkelt?


Uppdatering: Nu gamar jag på andra, men Bruno-Sigvard Thor gjorde mig glad!

Let's put a new coat of paint on this lonesome old town

Sitter just nu och tittar på K-Special om Gunnel Wåhlstrands fotorealistiska tuschlaveringar. Hon är verkligen jätteduktig på det hon gör, men det är inte alls min egen konstsmak. Jag gillar som bekant verkligen inte fotorealism, jag tycker om när verkligheten är förändrad, skev och konstig. Jag tycker om kubism, expressionism och abstrakt konst. Allra mest kubism. Men, tillbaka till Wåhlstrand, all respekt till dig, man ska göra det man är bra på och gillar, hoppas det går lysande för dig.

Jag blir bara så...deprimerad av att den bild av konstnärer och författare som kablas ut alltid är samma K-Specialprogrammet förmedlar: den lidande konstnären, sitter i ett halvår med en och samma tavla och målar, tittar på den försjunken i tankar i timtal, pillar lite på den, målar lite mer, tittar på den....bara sitter i tystnad och lider och lider och lider med sin konst. Krystar fram sitt verk som om det vore en 10 kilos nyfödd. Konst skall lidas för, konst ska ta tid, oändlig tid, konst ska pressas fram ur ens innersta lidande själ. Ingen tid att leva för något annat, ingen tid att äta eller jobba eller gå ut med vänner eller vara något annat än konstnär.

Och jag kan inte förlika mig alls med det. Jag skulle lika gärna kunnat se ett program om en bagare, så mycket känner jag igen mig i den allmänna bilden av Konstnären. Jag vet inget om det där. Är det så man måste göra för att bli något och vara någon? För att folk ska tycka att man är en konstnär på riktigt och inte någon halvmesyrkladdare? Är det så riktiga konstnärer är?

Jag läste rubriken från en artikel om Dan Brown: "Det kan ta två dagar att skriva en replik". Jaha...? Det är samma bild av den lidande författaren som kablas ut. Det skall ta hundra år att skriva en sida text, det lids och svepes absint i litervis, mjummas och ångesten bara gror. Det tar en månad att skriva en punkt, men lidandet är o-ä-n-d-l-i-g-t. Det kreativa arbetet är som en evolution, fast långsammare.

Jaha, är författare så? Sitter dom där framför en gammal skrivmaskin och skriver tre meningar på ett blad och sen kastar de bort det under svordomar, börjar om, kastar nästa, dricker lite absint, skriver.. osv. osv.


Jag kan inte alls känna igen mig i någon av de här rollerna. Det ger mig mindervärdeskomplex och får mig att känna som om det jag gör inte är riktigt. För att jag inte lider för det. För att jag målar klart en oljemålning på tre veckor, ibland kör jag dubbelt bara för att jag målar snabbare än oljan hinner torka. Jag skrev en novell till mitt manus på en dag för någon månad sen, jag har filat på den då och då sedan dess, men under glada utrop! Jag älskar att skriva och det gör mig glad, ibland skrattar jag högt när jag får till en riktigt bra mening. Jag skriver inte under tiotals år och lidande, jag skriver snabbt och under glädje. Jag målar snabbt och under glädje. Och det får mig att känna att jag gör fel - att jag inte lever mig in i min konst tillräckligt. Jag lider inte alls för den. Jag lider mer när jag måste betala mina räkningar och inser att jag ringt för mycket eller när det ösregnar utanför och jag ska gå upp klockan halv sju och bege mig ut. Jag lider ännu mer när jag ser att osten är slut och jag vill ha en nattmacka eller när SD går ut och skriver blöja i tidningarna och folk tycker det är vettigt och bra.

Konsten och litteraturen är faktiskt det jag lider minst för, det är ju den som gör mitt liv värt.

Jag skulle kunna skriva milslångt om det här, men what gives? Ni fattar. Den som gör mig glad och ger mig hopp just nu när jag får dålig självkänsla av alla riktiga konstnärer och författare är Pollock och hans action painting. Håll i hatten!

And they took all their things, and they never came back

Det är så underligt när vissa saker och ting sammanfaller på en och samma dag.
I dag:


1. Jag bestämmer mig för att åka och hälsa på Anders i Berlin i december, och vi pratar om att åka tillbaka till Beelitz för att se hur det ser ut nu och för att gå in i alla byggnader som vi aldrig hann med förra gången. Jag har många gånger drömt att jag är i Beelitz igen, att jag har hur mycket tid som helst på mig att gå runt och titta och fota. Vissa nätter har jag kommit att tänka på Beelitz, undrat om det står tomt och övergivet eller om någon sover där eller vandrar runt. Den absoluta tystnaden och stillheten, och övergivenheten är helt fantastisk. Tiden fungerar inte där. Det är det mest skrämmande och det mest underliga ställe jag befunnit mig på, och det släpper liksom aldrig taget om en. Det är så vackert och så fult. Beelitz är ett av mina absoluta favoritställen någonsin. Otippat att Hitler har varit på mitt favoritställe.

2. Vera skickar över en underbar länk till Jan Jörnmarks sida "Övergivna Platser". Även han har tagit sig till Beelitz och klättrat runt i dess förfallande skelett. Åh, jag blir helt hänförd när jag tittar på bilderna! Det pirrar i hela kroppen och jag känner mig så rastlös, jag vill till Beelitz NU. För att inte tala om hur mycket jag vill ha en bil och spendera flera månader åt att bara åka runt till övergivna platser i sverige och undersöka, fota, klättra runt och titta på allt det vackra. Det får bli mitt projekt till nästa sommar. Jag får ägna min semester åt det, äntligen en vettig plan!

Don't listen to the devil, he got ways to move you

Jag är så besviken på Skräckministeriet. Det verkade ju så bra. Jag trodde att SVT äntligen skulle göra något annat än lobotomeringsprogram för pensionärer och småbarn. Men nej. Såklart inte, varför skulle SVT vilja göra något sånt? De skiter väl i tittare, de får ju pengar ändå.

Och eftersom jag är en sådan obotlig optimist så tittar jag ibland ändå, det KAN ju ha blivit bättre än först... Men då bieffekten av optimism är obotlig ilska slutar det alltid med att jag sitter och muttrar högt. Förra avsnittet skulle handla om barn och deras roll i skräcklitteratur/film. Det går att göra en fullt realistisk sammanfattning av det avsnittet:

Har ni hört talas om sånt där otäckt? Skräck kallas det. Det kan vara med barn i sånt. Trots att barn är så söta och snälla. Eller kanske just därför?... (...!!) (här skall tittaren bli lite förvirrad och tänka till lagom) Det blir otäckt då.
+
I filmen The Shining finns det med ett barn. Det är en otäck film.
+
(Otäcka bilder och klipp från filmer.)
+
Nu är det otäckt!
+
(Otäcka bilder och klipp från filmer.)
+
I filmen Den onda dockan finns det med ett barn. Och en docka. Barn gillar dockor men inte onda dockor.
+
En gång dödade två barn ett annat barn på riktigt. Det var otäckt.
+
(Otäcka bilder och klipp från filmer.)
+
Nu intervjuar vi en författarinna som bara kan nämna ett barn som är otäckt och det blev Wednesday Addams. Författarinnan vill teckna otäcka barnböcker! Ojoj, får man göra det?!
+
Här är en annan författare, han säger att barn tänker annorlunda. Det är otäckt. Han vill tänka lika som barn. Också otäckt.
+
(Otäcka bilder och klipp från filmer.)
+
Hej å hå, nu är det slut! Hoppas ni lärt er massor! I nästa program kommer vi ta upp Djävulen. Han är röd. Han har många namn men är alltid dum. Det är otäckt tycker vi. Hoppas ni vågar titta på nästa program!
+
(Otäcka bilder och otäck musik)


Så, där har ni det. Skräckministeriet skulle kunna vara ett jävla toppenprogram, men vill inte riktigt. Orkar inte riktigt. Det verkar rikta sig till folk som aldrig ens varit i närheten av något otäckare än Gokväll men påstår ändå att det riktar sig till såna som är intresserade av skräck. Vet SVT inte att om någon är intresserad av ett ämne så har denne oftast en rätt hög nivå på sin baskunskap? Vem man vill rikta sig till känns som en rätt grundläggande sak att ha klar för sig innan man sätter igång med en hel serie. Men visst, vissa kanske just hittat det här "skräck" och vill veta vad det är. Men varför inte bara ägna första avsnittet åt dessa? Ge dem en introduktion och sluta sen dalta med dem som om de skulle ha förstånd som valfri zombie.

Det är som att gå om första klass varje år när man tittar på Skräckministeriet. "HEJ HAR NI HÖRT TALAS OM DET DÄR SKRÄCK? DET ÄR OTÄCKT! I KVÄLL SKA DET HANDLA OM SKRÄCK + (valfritt skräcktema), DET ÄR OCKSÅ OTÄCKT!" vs. "HEJ HAR NI HÖRT TALAS OM DET DÄR ALFABETET? DET ÄR KUL! NU SKA VI LÄRA OSS ATT LÄSA I ÅR IGEN!"

Varför tar skräckministeriet upp 10 olika småsaker och skrapar på ytan så ingen lär sig mer än "Vampyrer, de har huggtänder och gillar blod. Här är en bild på D-r-a-c-u-l-a - Dracula! Han är otäck!". Sen hattar de vidare: "Här är en maskin. De kan man göra skräck av, för de kan döda människor. Maskiner kan vara otäcka!", och nu till nästa otäcka sak.. osv. osv. Ingen lär sig ju något vettigt. Varför inte ta upp 3 saker och göra det ordentligt, kör en djupgående analys och plocka fram all väsentlig fakta man kan hitta om temat? Och till det göra programmet längre än bara en halvtimme. DÅ blir det intressant! För just nu erbjuder inte skräckministeriet mig något annat än vad jag själv bara kan sätta mig och läsa mig till i en skräckuppslagsbok. Jag har aldrig gjort det eftersom det verkar tråkigt, man lär sig inget mer än ovanstående exempel och man får ingen som helst kontext. Exakt som Skräckministeriet med andra ord. Det känns så himla halvmesyr, som om någon som själv är helt ointresserad av skräck ska göra ett program om skräck för andra som är halvintresserade men har ADHD och inte kan koncentrera sig på en och samma sak längre än tre minuter.

Vore Skräckministeriet en uppsats som skulle handla om "att skildra skräck ur ett idéhistoriskt perspektiv, som en del av vår kultur och vår historia" (som Skräckministeriet påstår att det ska göra) skulle uppsatsen bara ha Google och Wikipedia i källförteckningen samt vara skriven i Comic sans stl 40 för att dryga ut de där 10 sidorna man var tvungen att komma upp i för att få ett godkänt. Godkänt räcker, vem orkar anstränga sig mer än så?